Hemresa
Det finns ljus. Sjukhuset i Chancerelle ligger på plus. Tjugofem nya personer hjälpts till världen igår och det är fler än vad som lämnade den. Åttio sängar och det är en väntelista för de som behöver operation. Det är fortfarande mycket att göra, men det är inte längre samma sak som de första två veckorna.
Utanför ligger förmodligen det största tältlägret jag sett, så långt ögat kan nå. Vägarna är renare än vad jag kunnat föreställa mig, men flugorna går inte att undvika. Livet utspelar sig på gatorna. Det är här allt händer. Jag har varit i en del länder där försäljarna är ivriga, men här kan jag med en enkel gest visa om jag är intresserad.
Passerar en raserad kyrkogård. Det griper tag i en och vi måste stanna. Flera stenar har vält och jag skulle vilja resa dem upp. De flesta fick aldrig en värdig begravning. Ännu väntar många på att bli funna under rasmassorna.
Vi åker vidare och ser en grushög som brukade vara en skola. Jag frågade om den var tom eftersom jordbävningen inträffade på eftermiddagen. Skolbänkar tittar upp från all betong. Nej, den var inte tom. Jag är tyst och vi åker vidare.
Någonting händer med människor i katastrofer. Främlingar närmar sig varandra och förenas i eländet. Det oviktiga försvinner. Trots att många förlorat allt får jag alltid ett leende tillbaka från människor jag möter och dem jag ser längs med vägen.
För mig är det viktigt att jag som utlänning använder mina händer, ger en hjälpande hand även om jag också sköter planeringen. Av mina medarbetare är jag nog alltid skitigast och jag måste erkänna att jag luktar inget vidare. Det är varmt, dammigt och rökigt. Alla mina kläder stinker bortom räddning och måste brännas.
Det är svårt att åka. Dagarna flyter ihop och sömnen märks inte. Idag var sista dagen för mig och samtidigt första dagen med mer än en halvtimmes vila. Ska växla telefonnummer och skriva ner adresser till kollegor runt om i Europa.
Nu lämnar jag det som kunde vara Karibiens pärla – men som är allt annat än just det.
februari 10, 2010 den 3:54 e m
Du kommer aldrig att glömma de du mött – men likaväl kommer de aldrig att glömma DIG! Du fanns där för så många de värsta dagarna i deras liv…
Vilken gåva du gett dom – du har givit av dig själv och det är så häftigt!!! Tack för att vi har fått läsa om ditt arbete under de här dagarna!
Sköt om dig själv nu!!! Kram Anna-Carin
februari 10, 2010 den 4:36 e m
En hjälpande hand kan vara mycket värd och en hjälpande människa bakom handen glöms aldrig bort. Tack för att vi fick vara delaktiga genom dig.
februari 16, 2010 den 1:02 e m
Kära Magnus,
Vi alla som haft med dig att göra på Haiti har saknat dig stort efter du lämnat oss! tack för allt stöd du givit oss och att du gjort vårt boende till en fast och trygg punkt i tillvaron därborta. Att du försökt pigga upp oss med olika inköp o överraskningar. Är nu hemma läser din blogg. tack , fantastiskt!
Vi kommer alla att minnas dig som mannen med STORT hjärta. croissanterna vi fick på Chancerelles var super!!!
Kram
Charlotta Löved
narkosläkare från Karlstad
juli 22, 2011 den 6:00 e m
Fantastiskt Magnus
Ni gör ett makalös insats för de utsatta offren i Haiti. Det är inspirerande att läsa era bloggar från de utsatta områdena. Där du beskriver omständigheterna, känslorna och omgivningen i en målande berättelse(kronologiskt rullande). Där de vita leendena målas upp på vår näthinna – från de kämpande individerna och trasiga famlijer – med livets som drivkraft. Det är just precis det som förenar människor av alla dess slag – genom katastrofer, där livet är det som kvarstår av bostad, famlij och trygghet. Enligt ovan så är det imponerande. Dock, så kan du inte låta bli att poängtera att du nog är den “skitigaste” av kolleger – känns lite onödigt, att trycka på att du är den som jobbar hårdast av dem där nere – antar det var skrivet med glimten i ögat men tolkningen kan misstolkas. Bevisligen så ser dina kolleger upp till dig ändå.
Med hoppfulla önskningar Anders Björklund