En hel stad sover under bar himmel

Vissa saker ändrar sig inte. Gatuförsäljning är ett exempel. Som institution överlever det nästan allt. Försäljarna finns där överallt. Kvinnor som arbetar i oändlighet för några ören. Ständigt i detta rus av bilar och människor på språng.

Vi åker en timme genom stan. Husen som står upp kan vi enkelt räkna. Det här var en skola, sa hon och pekade på ett kvarter. Det enda jag ser är grus. Ingenting annat. Absolut ingenting annat. Föräldrar har slutat leta, slutat att hoppas. Det är overkligt att tänka på vad som döljer sig under massorna.

Vårt hus klarade sig, berättade han, men vi sover ändå utomhus. Vi är rädda. Efter att ha upplevt det vi sett på bilder så förstår jag honom. En hel stad sover nu under bar himmel. Alla öppna ytor har belamrats med tält. Vid mörkrets inbrott tänds tusentals ljus och människor rör sig i skuggorna.

Vissa saker ändrar sig inte. Vart vi än vänder oss möts vi av vänlighet. Av dem som förlorat allt och som rimligen också borde ha förlorat hoppet. Istället ser vi horder av skottkärror och spadar. Men under ytan finns oro och saknad.

En psykolog och medarbetare berättar om traumatiserade barn som inte är kontaktbara. Om föräldrar som vill adoptera bort barnen till en bättre värld. En värld som inte tar hutlöst betalt för viktiga mediciner som behövs resten av livet. Hon förklarar att man ger inte bort barn.

Andra saker ändrar sig desto mer. Hus som fallit ner på familjer och skolor över barn. Människor som saknar varandra.