Hemresa

Det finns ljus. Sjukhuset i Chancerelle ligger på plus. Tjugofem nya personer hjälpts till världen igår och det är fler än vad som lämnade den. Åttio sängar och det är en väntelista för de som behöver operation. Det är fortfarande mycket att göra, men det är inte längre samma sak som de första två veckorna.

Utanför ligger förmodligen det största tältlägret jag sett, så långt ögat kan nå. Vägarna är renare än vad jag kunnat föreställa mig, men flugorna går inte att undvika. Livet utspelar sig på gatorna. Det är här allt händer. Jag har varit i en del länder där försäljarna är ivriga, men här kan jag med en enkel gest visa om jag är intresserad.

Passerar en raserad kyrkogård. Det griper tag i en och vi måste stanna. Flera stenar har vält och jag skulle vilja resa dem upp. De flesta fick aldrig en värdig begravning. Ännu väntar många på att bli funna under rasmassorna.

Vi åker vidare och ser en grushög som brukade vara en skola. Jag frågade om den var tom eftersom jordbävningen inträffade på eftermiddagen. Skolbänkar tittar upp från all betong. Nej, den var inte tom. Jag är tyst och vi åker vidare.

Någonting händer med människor i katastrofer. Främlingar närmar sig varandra och förenas i eländet. Det oviktiga försvinner. Trots att många förlorat allt får jag alltid ett leende tillbaka från människor jag möter och dem jag ser längs med vägen.

För mig är det viktigt att jag som utlänning använder mina händer, ger en hjälpande hand även om jag också sköter planeringen. Av mina medarbetare är jag nog alltid skitigast och jag måste erkänna att jag luktar inget vidare. Det är varmt, dammigt och rökigt. Alla mina kläder stinker bortom räddning och måste brännas.

Det är svårt att åka. Dagarna flyter ihop och sömnen märks inte. Idag var sista dagen för mig och samtidigt första dagen med mer än en halvtimmes vila. Ska växla telefonnummer och skriva ner adresser till kollegor runt om i Europa.

Nu lämnar jag det som kunde vara Karibiens pärla – men som är allt annat än just det.

En hel stad sover under bar himmel

Vissa saker ändrar sig inte. Gatuförsäljning är ett exempel. Som institution överlever det nästan allt. Försäljarna finns där överallt. Kvinnor som arbetar i oändlighet för några ören. Ständigt i detta rus av bilar och människor på språng.

Vi åker en timme genom stan. Husen som står upp kan vi enkelt räkna. Det här var en skola, sa hon och pekade på ett kvarter. Det enda jag ser är grus. Ingenting annat. Absolut ingenting annat. Föräldrar har slutat leta, slutat att hoppas. Det är overkligt att tänka på vad som döljer sig under massorna.

Vårt hus klarade sig, berättade han, men vi sover ändå utomhus. Vi är rädda. Efter att ha upplevt det vi sett på bilder så förstår jag honom. En hel stad sover nu under bar himmel. Alla öppna ytor har belamrats med tält. Vid mörkrets inbrott tänds tusentals ljus och människor rör sig i skuggorna.

Vissa saker ändrar sig inte. Vart vi än vänder oss möts vi av vänlighet. Av dem som förlorat allt och som rimligen också borde ha förlorat hoppet. Istället ser vi horder av skottkärror och spadar. Men under ytan finns oro och saknad.

En psykolog och medarbetare berättar om traumatiserade barn som inte är kontaktbara. Om föräldrar som vill adoptera bort barnen till en bättre värld. En värld som inte tar hutlöst betalt för viktiga mediciner som behövs resten av livet. Hon förklarar att man ger inte bort barn.

Andra saker ändrar sig desto mer. Hus som fallit ner på familjer och skolor över barn. Människor som saknar varandra.

Staden reser sig

Det är fantastiskt att se hur en stad reser sig. Dag för dag förvandlas bilden av Port-au-Prince och jag förvånas av beslutskraften. Att ha mod att för hand hamra sönder ett hus, forsla bort och bygga nytt. Det måste vara en speciell karaktär, som för mig verkar unik.

Aldrig någonsin har jag känt mig otrygg, även om det finns rapporter om oroligheter. Om jag så möter skadade, hemlösa eller utblottade så finns där ett lugn. Det är med uppriktig förvåning jag under mina resor genom staden möter denna vänlighet hos människor som själva befinner sig i den största av nöd.

Det är svårt att beskriva, men även hos patienterna finns ett ovanligt lugn, trots smärta och lidande och osäkerhet inför framtiden. Man ser det i blicken. De vet att katastrofen har tagit allt och att de måste vänta innan hjälpen kan komma.

Van vid en kultur där man skriver namnlistor för främjad punktlighet inom kollektivtrafiken blir jag överraskad över det oändliga tålamodet hos dem jag möter. Kanske har vågen av katastrofer gjort människan mer ödmjuk. Att vara tacksam över att vara vid liv.

Vem minns inte bilderna från Italien när sophämtningen var lamslagen. Eller vad konsekvenserna blir av en tids strömavbrott. Hur många kan leda om vattenledningarna i händelse av att huset kollapsat? Uppenbarligen lever vi i ett sårbart samhälle hemma där många kunskaper och förmåga till anpassning förlorats.

Därför måste jag erkänna stor respekt för människor som förlorat allt utan hoppet. För de som ger allt fast de inget har.

Omänskligt arbete för mänskligheten

Utanför har mörkret lagt sig. Bara några dämpade samtal hörs fast rummet är fullt. Det dröjer innan det är dags att sova, mycket återstår att göra och planeras. Jag ser en italiensk läkare som jag vet har jobbat 36 timmar och ber honom att gå och lägga sig. Han tar min hand och ler. Han har två möten till innan arbetsdagarna är över.

Namnen över anländande och avresande på tavlan ändrar sig flera gånger per dag. Flera läkare ombeds att åka direkt från flygplatsen till sjukhuset. Där väntar upplevelser om människor som lever under ovärdiga förhållanden. Människor med otäcka skador som gör ont att titta på, som svider i själen.

Ett omänskligt arbete för mänskligheten. De som gråter och skriker blandas med dem som inte är medvetande. Att välja mellan hundratals personer med trasiga kroppar vem som ska få hjälp först och vem som får vänta. Det är mer än vad någon borde tvingas göra. Det är för dem jag arbetar och dem jag vill hylla med dessa ord.

Mellan tidiga mornar och sena kvällar saknas tiden att ta hand om sig själv. Det finns alltid en patient till. Kanske en energikaka till lunch. De kommer hem när lamporna slocknat. Kvar på bordet finns bara en gryta med ris.

Flera av våra hus rasade i jordbävningen. I ett hus bor nu femtio medarbetare vilka sover på madrasser på golvet och delar på tre badrum. Ibland finns det inget vatten eftersom pumpen, generatorn eller något annat gått sönder. Men vad gör det när man befinner sig i en värld som kollapsat.

Som hotellchef har jag de bästa gästerna någon kan önska sig. Som hälsar med ett leende före frukosten och som stannar i språnget för hjälpa. Dessa ord är för dem.

Ett leende gör dagen

Jag tror att det är onsdag. Fler medarbetare anländer. Den verkar aldrig ta slut, vågen av sjuksköterskor och läkare till Port au Prince. Den mest intensiva perioden börjar ta slut, och tiden då det stora flertalet ska vårdas tar vid.

Hittar några minuter att läsa nyheter. Det sägs att två hundra tusen omkommit, men det är omöjligt att förstå. Vad jag ser är människor som lever under ovärdiga förhållanden. Ett lakan skiljer dem från tusentals andra som saknar hem. Hela livet utspelas på gatan, äta, sova, duscha.

Det berättas om oroligheter på olika platser. Förmodligen stämmer det, men är inget som jag sett med egna ögon. Efter ändlösa timmar på gatorna så har jag inte sett annat än människor som försöker anpassa sig till en verklighet som kollapsat. Undan för undan öppnar butiker och vägar städas.

Värken sätter in. Sömnen är tom, att sova känns inte. Många är trötta och de flesta har inte haft en ledig dag sedan de kom. Det är nu livet växer i värde. Ett leende, en komplimang gör hela dagen. En bit ost eller choklad fyller kroppen med endorfiner och tar bort en bit av känslan av otillräcklighet.

Idag köpte jag leksaker i en mataffär till barnen som får psykiatrisk hjälp. På väg till kassan med 48 liter mjölk till morgondagens frukost undrar jag om inte det var det viktigaste jag gjort. En röd brandbil. Dinosaurier och bollar. Till barn som inte vill ha kontakt med en värld som övergivit dem.

Jag tänker på Bertrand Russell. “Three passions, simple but overwhelming, have governed my life: the longing for love, the search for knowledge and unbearable pity for the suffering of humankind.”

Stort hjärta

Hostan biter sig fast. Partiklar och föroreningar letar sig fram i luften. Överallt andas jag damm från kollapsade hus. Efter allt jag upplevt så är det svårt att vara optimistisk. Människor berättar de hemskaste saker och jag ser det med egna ögon.

Vi anställde en vakt igår. Idag kom han tillbaka för att säga upp sig från den eftertraktade posten. Han ska fly staden för landsbygden. Enligt FN är han inte ensam. De med resurser har lämnat Port au Prince för länge sedan.

Katastrofen är så stor att jag inte kan förstå. Jag ägnar hela dagarna åt att leta förnödenheter i Port au Prince. Ibland kan det gå timmar utan att jag ser ett helt hus. Medarbetare berättar vad det brukade vara. Där låg en skola, där ett sjukhus, där en polisstation.

Vad jag kan se har priserna på mat inte stigit lika mycket som väntat. Kanske beror det på att det inte finns några pengar. Utbudet i affärerna är fortfarande stort, om man har kontanter vill säga. Utanför står vakter beväpnade med hagelgevär.

Jag jobbar tillsammans med Stéphane. En dag hade vi vägarna förbi hennes hus och jag fick träffa hennes familj. Hennes mamma tar hand om sonen. Huset är bara delvis skadat, men alla sover ändå utomhus. Efter vad de upplevt så kan jag förstå rädslan.

Utan undantag sover alla jag känner utomhus. Det finns ingen ledig plats i hela stan. Alla parker är fulla med tält. På några platser finns det duschar och vattenkranar. Förvånansvärt ofta fungerar sophanteringen. Men köerna till olika saker växer.

Stéphane är på kontoret när jag kommer vid sju, och hon är kvar när jag går vid tio. Hennes hjärta är bland de största jag vet och hon har alltid nära till skratt. Idag bad jag henne att gå hem till hennes son på sju år innan kvällen blev för sen.

Jag blev glad att se att hon gick nedför trappan och ut på gatan en stund efter sju. Luften fylldes av damm när en bil körde förbi. Kanske var det någon på väg bort.

Jag ångrar att jag frågade

Jag borde aldrig ha frågat. Skulle aldrig ha gjort det. Föraren berättar att stanken kommer från dem där under. Under ett varuhus som kollapsade för tre veckor sedan.

Det påminner inte om något annat. Lukten av förruttnade människor påminner inte om något annat och den sätter sig i hjärnan. Den omedelbara instinkten är att fly, men det går inte. Port au Prince är en blandning av liv och död. Jämte alla hus som rasat fortsätter livet på gatorna.

Tänk om det skulle finnas tio vårdcentraler i en stad med dubbelt så många invånare som Stockholms län. Då är det inte längre tre timmars väntan på akuten. De första veckorna kunde ingen prioriteras som kunde gå själv. Människor kom i skottkärror, i bakluckan på en bil eller blev burna.

Det fanns ingen tid att lägga benen rätt om det var en fraktur. Det handlade bara om att rädda liv. Nu går vi in i nästa fas; då många operationer får göras om. Ben ska rättas till och hud transplanteras. Många amputationer måste göras om på grund av infektioner eftersom vi var tvungna att operera utomhus och i icke-sterila miljöer.

Flera avdelningar är fulla med människor med brännskador. Jag ser personer med bandage över hela kroppen. En ska läggas om. Han saknar hud på huvudet och ryggen. Den brann upp. Han väntar tålmodigt. Andra har armar och ben i gips.

En läkare frågar mig om jag kan ordna fram en speciell såg som kan öppna små hål i gipset för att kontrollera om vävnaden har dött. Om så är fallet kan man undvika ytterligare amputationer. Jag ska kolla imorgon bitti hos ett par järnaffärer. Tidigare var vi tvungna att köpa en såg till kirurgen på marknaden.

Det är en speciell lukt och den sätter sig i hjärnan. Jag ångrar att jag frågade.

Dag 20

Åker genom ett raserat bostadsområde. En förtvinad kropp efter en flicka ligger vid sidan av vägen. Det är svårt att tvätta bort bilden.

En kvinna ropar efter bilen att de är hungriga. Nya hjälporganisationer dyker daligen upp i Port au Prince. Men det krävs mycket förberedelser för att hjälpa i stor skala. Idag kom en representant in på kontoret för att fråga om lönesättningen i landet. Innan arbetet kan börja måste bland annat anställningarna vara klara och det tar tid.

Läkare utan gränser har varit på plats i 19 år. Dagen efter jordbävningen kom fler medarbetare. Om man har strukturer på plats så är det relativt enkelt att utvidga. Att börja från början mitt i en katastrof tar lång tid.

Gör ett nytt besök på det centrala lagret vid flygplatsen. Det är stort som kanske tio fotbollsplaner. I genomsnitt kommer fem långtradare per dag. På natten lugnar det ner sig, men aldrig helt och hållet. Här staplas vinkelslipar och brädor med mediciner av alla slag. Allt är på väg någonstans.

Flera medarbetare är trötta. De har upplevt för mycket. För mycket död. För många saknade och för många otäcka skador. Men ändå hälsar alla med ett leende. Det finns inte tid till att fundera nu.

Varje dag passerar jag ett ställe där de tillverkar kistor. Hela tiden står nya på trottoaren och väntar på att bli målade. De kommer i alla storlekar. Jag önskar att flickan jag såg får en egen.

Delad smärta

Det behövs inte mycket för att göra skillnad. Och just nu gör dina och andras pengar en oändlig skillnad för många. Utan privata donationer skulle responsen på akuta katastrofer inte vara lika snabb.

En kirurg kan rädda liv med några enkla verktyg och en handfull mediciner. Så var också fallet i början. Under de första veckorna har ett antal läkarlag vardera opererat tio patienter per skift – många gånger utomhus. Fortfarande sker underverk.

Barn hjälps till världen i en miljö där annars sjukvården kollapsat. Personer med brännskador får omvårdnad. Frakturer opereras och otäcka sår läggs om. Tusentals personer får vård – samtidigt som hundratusentals är i behov.

Det finns gott om goda historier. Människor som lider får vård. Brutna ben läks och föräldralösa barn får psykologisk hjälp. Imorgon, läs idag, ska jag köpa leksaker till psykologer som vårdar traumatiserade barn. Barn som inte är kontaktbara. Vem vet, kanske en färgglad boll kan göra skillnad i en raserad värld.

Men det är inte alla som klarar sig. Barn som sakta dör behöver någon som vaggar dem till sömns en sista gång. Brännskadade med händerna i bandage behöver någon som ger mat och vatten. För en del som söker vård för sent finns ingen räddning.

En overklig upplevelse väntar den som åker genom Port-au-Prince. Man kan åka i timmar utan att se ett helt hus. Stanken av förruttnelse sprider sig med vinden. Jag måste fokusera på jobbet för att inte tappa greppet. Det är inte mer än rättvist att vi delar smärtan.

Ett liv betalas med ett ben

Ett liv är räddat och förstört. Jag ser allt fler som stödjer sig på en fot och två kryckor. Många har inte kunnat räddas. Några har betalt sitt liv med ett ben.

En vanlig stad går ner i varv på kvällen. Port au Prince är ingen vanlig stad. Den är traumatiserad. Alla sover utomhus, även de vars hus står kvar. Under min tid har vi upplevt ett par efterskalv, tillräckligt stora för att förstå krafterna, för att tänka på hur ömtålig en kropp är mellan golv och tak.

Patienterna har flyttat utomhus. Flera salar står tomma på sjukhusen. Rep håller upp ett landskap av presenningar till skydd mot brännande sol. En vattenslang från en tank på fjorton kubikmeter försörjer två hundra patienter och deras anhöriga. Stanken är frän och över mumlet hörs barnskrik.

Det är bortom mänskligt förnuft hur det fortfarande är möjligt att det kommer in patienter med så otäcka skador att det bara finns en sista utväg kvar. Hemma kan man vanligtvis bota benröta på ett par veckor på sjukhus. Här finns inga sådana resurser.

Hon stod i mitten av vägen med sina kryckor. Ett nytt, nej ett annat liv har börjat. Utan personlig assistent och andra hjälpmedel. Steg för steg blir kryckorna en del av henne. Och alla i hennes situation en del av Haiti. Den 12 januari är också dagen då människorna bär spår av katastrofen.

I ett trasigt land där ekonomin har blivit analog och den egna valutan dalar som en sten innebär det också ett förstört liv. Ett samhälle som under generationer kommer tvinga befolkningen att klara sig på egen hand. Hon som redan var utsatt, hon vars händer nu är upptagna med att ersätta en fot.